Jag började att skriva dagbok efter att mamma hade gått bort. Bara ett par gånger. Men jag har den mörklila boken kvar. Den har stått dammig i hyllan sedan sista inlägget. Jag läste igenom det nu. Jag känner precis likadant idag som jag gjorde när jag skrev det, för drygt 4 år sedan.

Jag tänker på jordfästningen. På när vi kom till kapellet på måndagen. Blommorna på mammas kista hade sjunkit ihop. Inte vissna, mer trötta. Jag minns hur vi samlades där framme, någon tog ett kort, en annan grät. Kistan bars ut, rullades fram på en vagn till graven. Det var en bit att gå, det var kallt ute. Framme, kistan lyftes upp igen, sänktes ner i graven. Vi sjöng en sång tillsammans, släppte ner blommorna. Nu var hon där nere, aldrig mer uppe hos oss.

Jag hatar att det är såhär. Att hon dog. Att jag är så ledsen. Ensam i mina känslor.