Det är så deprimerande att det är skrämmande. Förmodligen för att jag vet att det är nu man förväntas vara gladare än någonsin. Man ska ha sin familj runt omkring sig, mysa tillsammans, slå in julklappar och njuta. Jag är ensam. Markus är uppe i Stockholm. Jag försöker att inte börja gråta, för jag vet att om jag börjar så kan jag inte sluta. Jag är ledsen över att mamma inte finns här. Över att behöva somna ensam en kväll som förväntas vara annorlunda. Jag blir ledsen när jag ser bilder på hur pappa firar jul med "sin familj", utan en tanke på hur vi har det. Att han inte bryr sig. Jag hatar att må såhär, att vara ledsen, känna sig ensam. Jag hatar ångesten och paniken. Nu rullar tårarna, det är kört.