Jag så trött på den här jävla skiten. Jag förtjänar tydligen ingen respekt. Känner mig som en trasdocka. Det spelar ingen roll vad jag säger. Orken är slut.

Det känns som ett enda virrvarr. Jag förstår inte riktigt. Sanningen borde svida mest för mig, trots det så får jag inte höra den.

Det förväntas så mycket från mig, men vem är det egentligen som flyttat? Vem har offrat sitt hem, den trygghet som fanns? Jag. Och det till trots så ska det finnas utrymme för att behandla mig om en hund?

....det är så mycket som jag vill säga, som jag BÖR säga. Men jag biter mig i tungan. Om och om igen. Små små bitar faller på plats. Men det där med att avsluta på ett trevligt sätt, det är fullkomligt omöjligt om det bara är en som anstränger sig.

Jag har nog, tror jag, en plan. På ett eller annat sätt. Längtar!

Det är som alltid. Jag ligger vaken, Maja har hunnit somna. Jag funderar mer än någonsin. Blä.

Maja har åkt till jobbet och jag har en såndär dag när jag inte alls klarar av att vara ensam. Jag hat åkt ut till Holmby. Marri kommer inte hem förrän halv fem. Men det känns ändå bättre att vara här än hemma. Zlatte och Rasmus håller mig sällskap.

Jag ordnar en kopp kaffe, den ska jag fortsätta läsa min bok. Har haft ett par dagars uppehåll. Nu passar bra att återgå till läskoma.

I kriser, då blir det så tydligt vilka som verkligen finns där för en. Det låter klyschigt, men det är så sant.

Jag har ett gäng som finns, utan dom vill jag inte ens gå upp ur sägen om morgnarna.

De här två, dom är fina ❤

Varför är fredag så nära måndag, men måndag så långt ifrån fredag?

Godmorgon!
Igår lovade jag i ett svagt ögonblick, att gå upp med Maja idag på morgonen innan hon skulle iväg till jobbet. Attans. Något trött!

Fortsätter min kamp med kaffet. Ack den som ger sig. Så, en kopp framför Nyhetsmorgon i soffan höll mig vaken efter att hon hade åkt.

Jag slängde på lite mascara på de glåmiga ögonen och tog en promenad in till stan. Ingen buss alltså. Spännande när man förvånar sig själv. På en måndagmorgon dessutom!

Nu dyker jag åter ner i den 4:e boken av Kepler. Och en äcklig kopp kaffe.

Ingen bra dag. Inte alls. Bakslag. Jag vill bara dö. Inkapslas i något tyst och tätt. Försvinna. För en stund iallafall. Tills mycket löst. Det är så mycket praktiskt. Det är så mycket som ska göras. Men vart hittar man energin till det? Jag är så trött. Jag orkar inte ens leta.

När Maja kom hem från jobbet så hade hon köpt med sig rosor till mig. Blev så glad! Kan inte minnas sist jag fick blommor. Det behövdes. Som tack har jag städat, lagat middag och fixat fruktsallad till efterrätt.


Har haft en intressant smskonversation. Förstår fortfarande inte varför lögnerna ska fortsätta trilla in. Vem skulle det göra gott?

Jag kunde inte somna inatt. Jag låg nog vaken till närmare 4. Med andra ord så är jag extremt trött nu. Men jag har åtminstone tagit mig iväg.

Jag är inne på sluttampen med boken. Kepler är min favoritförfattare. Utan tvekan.

Tror jag ska hälla i mig en kopp kaffe. Jag hatar kaffe. Tycker det smakar vidrigt. Men jag är så trött att jag skulle kunna somna om jag råkar blinka liiite väl långsamt.

Mardrömmar är vidriga. Speciellt när man vaknar och inser att man drömt om verkligheten.

Jag och Maja har gjort en deal. Eller en plan kanske är ett bättre ord. Det känns iaf bra. ❤

Det blev ingen spinning idag. Vi hade inte bokat, och bara för det så var det såklart fullt. Vi tog en 60min lång pw istället.

Sedan två timmar tillbaka så har vi suttit i soffan under täcket med en kopp te, helt försjunkna i varsin bok. Skönt!

När Maja åkte till jobbet så släppte hon mig och Rasmus inne i stan. Vi handlade till middagen, sen tog vi en promenad hem.

Har städat och lagat mat, och städat lite till. Allt för att skingra tankarna. Men när ensamheten slår över en.. då finns det inte så mycket att göra.

Syster kom iaf hem till ett dukat bord och rent hem. Efter maten tog vi en pw. Mina vader och vrister är döda. Eller, egentligen är hela min kropp död. Jag gruvar mig redan för morgondagen och träningsvärken som lär komma.

Nu kryper jag till kojs. Ska lura med mig syster och sätta igång ett avsnitt av GCB.

Jag är precis hemkommen från gymmet. Skrämmande vilken fruktansvärt dålig form man är i. Har försökt dölja det men kläder och ignorans. Men när jag tränar så slår det ju mig i ansiktet. Jag orkar ingenting. Försöker se det som att jag gör något gott. Men samtidigt slår känslorna över hur äcklig jag känner mig.

Maja ska snart och jobba. Jag ska städa och tvätta. Hon uppskattar det jag gör. Det är kul med lite uppskattning.

Du tror jag är dum. Att jag inte genomskådat dig. Att jag inte känner till alla de där smålögnerna. Du tror att du lurat mig och kommit undan. Du spelade ett spel. Gör fortfarande. Du kommer framstå som en idiot sen. Du kan leva i din fantasi om att du kommit undan, oskadd, med din heder i behåll. Men när stunden är inne så kommer alla få veta. Då är det du som kommer stå ensam kvar.

Hur sover du om nätterna? Skönt? Jag gör då inte det, endast av vetskapen om hur många lögner du spottat ur dig.

Har du berättat sanningen för de du står nära? Eller drar du din oärliga version? Även dom kommer en dag få veta.

Payback is a bitch!

Vart börjar man? Jag har flyttat nu. Vemodigt, men för tillfället är jag rätt avtrubbad, matt och tom.

Jag trodde att vi skulle försöka igen, tillsammans, det var så vi sa. Men det var bara ett spel. Han ville aldrig. Han hade gått vidare, träffat en annan. Inget betydande enligt honom, men bevisen säger något helt annat. Fascinerande att tanken över förnekande ens existerar.

Det är så mycket som känns, inne i min kropp. Men inga ord skulle räcka till. Kanske är det lättare att reflektera över det senare, längre fram. Men just nu känner jag mig bara förvirrad.

Det är skönt att inte gråta. Jag flyter på vågen, låter själen återhämta sig. Jag försöker hålla mig sysselsatt. Tvätta, städa, komma hemifrån, lyssna på musik, titta på tv eller läsa en bok.

Känner mig lite arg. Men bara lite. Besviken är kanske ett bättre ord. Allt berodde tydligen på mig, men stunder som dessa så kan jag ändå känna att det faktiskt inte var så. Nästa sekund så klandrar jag mig själv så mycket det bara går. Kaos.

Åt helvete med allt. Jag känner mig död. Hela mitt liv är raderat. Min framtid, min trygghet.. allt är borta. Tomhet, andningssvårigheter.

Jag är knäckt och förstörd som människa. Totalt krossad. Kränkt och sårad.