Jag har så många tankar.. Alltid när det känns tungt så kommer jag tillbaka till samma sak. Mamma. Allt om henne. Men framför allt hennes död.
Inatt var tankarna där igen. Jag försöker att trycka undan. Men det fungerar inte. Jag vet inte om det någonsin fungerat..
Jag tänker på allt som hände. Hur hon måste ha känt och tänkt. Hur allt gick till. Vad klockan var.
Sen tänker jag på beskedet. Den värsta dagen i mitt liv. Dagen när livet försvann. Och glädjen. Ja allt som egentligen får en människa att leva försvann på 2 minuter.
Jag tänker på första natten. När Mariana kom och hämtade oss. Att vi fick sova hos henne. Kommer ihåg att jag satt vid kaminen och rökte hela natten. Att My, som då var så liten, kröp upp i mitt knä och gav mig en kram.
Jag tänker på när pappa dagen därpå körde ner till Skåne och hämtade upp oss och att vi sen från Sthlm flög upp.
Första mötet med Maja. Och med Emil. När jag fick läsa brevet. Jag minns hur allt doftade precis som det brukade där hemma. Som att hon när som helst skulle komma in genom dörren.
Jag minns när jag såg mamma för första gången. Hur rädd jag var. Livrädd. Jag minns hur kall hon var. Men hur lugn hon såg ut. Så oförståeligt. Lugnet mitt i allt kaos. Jag kommer ihåg att hon hade färgmatchande kläder och strumpor. Det hade hon alltid. Hon hade fixat hår. Som alltid. Men hon var inte där. Jag kunde inte prata med henne.
Sen minns jag såklart miljoner saker mitt i. Fler besök hos mamma. Mötet på begravningsbyrån. Begravningen. Det var så mycket folk i kyrkan. Minnesstunden. 100 st anmälda.
Jordfästningen. När kistan sjönk ner. När hon rent fysiskt inte fanns hos mig längre.
Jag kommer ihåg tankarna över att livet aldrig skulle bli sig likt, att livet tog slut med mamma.
Jag känner likadant idag. Vänta på mig i himlen älskade mamma!