Det här med att vara sjuk. Det är ju ändå mig det drabbar mest och värst. Om än det påverkar mina nära och kära väldigt mycket också, förstås! Jag, inne i mitten, i kärnan där det är jobbigast, jag har sedan något år tillbaka förstått att jag faktiskt är sjuk. Sjuk. Sjuk. Sjuk.
Ibland måste jag säga det flera gånger om för att riktigt förstå. Jag är inte bara lite "nere" eller har det lite extra grått under den mörka årstiden. Jag lever med en sjukdom. Kanske kronisk, bättre och sämre perioder. Alla sjukdomar blir man inte helt fri ifrån om man det till trots överlag kan ha ett väl fungerande liv.
Det finns massor av beteckningar, koder och latinska ord för att, med just ord, beskriva vad det faktiskt är. Men vad har det för betydelse?
Nåväl, kärnan, mitten, jag. Jag vet. Jag har accepterat och förståelse. Den yttre ringen, de där nära och kära. Riktigt nära och kära alltså, dom vet också. På helt rätt sätt. Det tror jag är bra och skönt för dom, men även för mig.
Men sen, utanför den, nästa ring. Där verkar inte alls vara samma förståelse. Och det är såklart inget som jag kräver. Men, att inte förstå och att inte vilja förstå är en stor skillnad. Att göra egna bedömningar och att vara kritiskt inställd löser ingenting. Tvärtom.
Vet inte riktigt vart jag vill komma, det jag försöker säga är väl att, jag låtsas inte. Jag tycker INTE att det är kul att gå hemma. Att gång efter gång misslyckas med de nya försök jag antar, är tufft. Jag trivs INTE med min livssituation. Det handlar heller INTE om att jag inte vill eller orkar göra nya försök, med vad än det kan vara. Men, jag är nöjd med den vård jag får. Den är bra!
