Jag har tappat aptiten. Jag har knappt ätit på 48 timmar. Det känns som ett jävla projekt att få i sig något. Men det blir alltid såhär, när en svacka kommer. Men det måste lätta snart. Det måste det.

Äntligen kom det där regnet och den där åskan som jag väntat på i veckor nu. Underbart!

Det kanske är dags. Att börja skriva lite. Att använda min plats som det verktyg det förut var. Ett sätt att rensa huvudet. Ordbajsa och kanske sen se ett sammanhang när man smygläser sina egna inlägg. Det är kanske stört, men det är så det varit innan.

Jag försöker att njuta av livet. Men det går inte alltid ihop. Att slåss med förr och nu är ingen enkel match. Att acceptera det nya livet med precis allt vad det innebär, är just, nytt. Läskigt. Lättande.

Jag tar igen tonåren. Med stora bokstäver. Jag njuter av sommaren, möter nya människor, dricker drinkar och mängder av rött vin. I måttliga mängder bör väl tilläggas så att ingen får för sig att köra in mig till något psyke.

Jag ser det nu, hur bra det i slutändan var för mig. Uppbrottet. Men det är klart att såren inte är läkta än. Vissa ömmar ordentligt fortfarande. Jag hatar lögner och svek.

Att lita på människor är svårt. Det gör mig lite förbannad. Att det blev så. Att, att kunna lita på någon skulle bli ett jävla problem. Tänk att det brände mig så mycket, att de jag fortfarande har i mitt närmsta kan få mig att tvivla på om, det som sägs, verkligen på riktigt, är sanning. Det är ju fruktansvärt. Att en enda människa kan orsaka något sådant. Men det blir bättre med tiden, sägs det. Det är så jävla mycket som "sägs".

Jag är otroligt tacksam också. Men det är en sån lång historia, och den passar sig inte i att börja nästa i nu. En annan gång.

Tack för att du finns, "min plats", tack för idag!