Jag älskar att bli sådär berörd. Hatar det också. Alla tunga känslor flyter upp. Jag tänker det jag inte får tänka, minns det som gör ont. Visualiserar hur det kunde vara, funderar över frågor utan svar och fantiserar om en annan värld, en annan tid, ett annat jag.

Älskade mamma! Du var mitt allt, mitt liv. Jag har varit förlorad sen du försvann. Luften räcker inte till. Det gör så ont i mig, att det är såhär.

Varför leva ett liv som är förstört? Hur ska jag någonsin kunna känna värdighet över livet och glädje för morgondagen? Du skulle ha varit här.