Ikväll fick jag äntligen tummen ur och klickade igång avsnittet av Skavlan när det var en intervju med en tjej som överlevde Utöja. Vilken bra intervju! Men usch så berörd man blir. Så fruktansvärt hemskt. Fyra månader har det gått, och ganska snabbt så känns det som att händelsen försvann i glömska. Visst är det någon notis då och då om Breivik i kvällstidningarna, men mer än så upplever inte jag att det är. Även fast jag ser rubrikerna så kommer jag mig inte för att läsa det. Det känns rätt hemskt, att intresset och nyfikenheten för en händelse så tragisk som denna, så fort tappar fokus när media inte ligger på som innan. Norges största tragedi sen andra världskriget, 4 månader senare.

Siri, som tjejen hette, har tillsammans med sin pappa skrivit en bok om händelsen. "Jag lever, Pappa", den ska jag absolut köpa så fort den kommer ut. Finns den bara på norska så får jag väl lära mig grannlandets språk så jag förstår.

Här hemma nalkas det nu sömn. Jag känner mig rätt pigg trots att klockan är rätt mycket. Kanske borde jag göra en kovändning och läsa lite istället för att se en film.

Förresten, den lögnaren som sa till mig att del 2 av sista twilightfilmen skulle komma ut i februari 2012 kan gå och dra något gammalt över sig. I november kommer den, närmare bestämt den 23:e. Det är ju hur länge som helst dit. Bajs! Filmenjäveln är ju redan inspelad.