Vart börjar man? Jag har flyttat nu. Vemodigt, men för tillfället är jag rätt avtrubbad, matt och tom.

Jag trodde att vi skulle försöka igen, tillsammans, det var så vi sa. Men det var bara ett spel. Han ville aldrig. Han hade gått vidare, träffat en annan. Inget betydande enligt honom, men bevisen säger något helt annat. Fascinerande att tanken över förnekande ens existerar.

Det är så mycket som känns, inne i min kropp. Men inga ord skulle räcka till. Kanske är det lättare att reflektera över det senare, längre fram. Men just nu känner jag mig bara förvirrad.

Det är skönt att inte gråta. Jag flyter på vågen, låter själen återhämta sig. Jag försöker hålla mig sysselsatt. Tvätta, städa, komma hemifrån, lyssna på musik, titta på tv eller läsa en bok.

Känner mig lite arg. Men bara lite. Besviken är kanske ett bättre ord. Allt berodde tydligen på mig, men stunder som dessa så kan jag ändå känna att det faktiskt inte var så. Nästa sekund så klandrar jag mig själv så mycket det bara går. Kaos.