Det känns som ett enda virrvarr. Jag förstår inte riktigt. Sanningen borde svida mest för mig, trots det så får jag inte höra den.

Det förväntas så mycket från mig, men vem är det egentligen som flyttat? Vem har offrat sitt hem, den trygghet som fanns? Jag. Och det till trots så ska det finnas utrymme för att behandla mig om en hund?

....det är så mycket som jag vill säga, som jag BÖR säga. Men jag biter mig i tungan. Om och om igen. Små små bitar faller på plats. Men det där med att avsluta på ett trevligt sätt, det är fullkomligt omöjligt om det bara är en som anstränger sig.

Jag har nog, tror jag, en plan. På ett eller annat sätt. Längtar!

Det är som alltid. Jag ligger vaken, Maja har hunnit somna. Jag funderar mer än någonsin. Blä.