Jag har länge stått fast vid att jag inget känner. Men det stämmer inte längre. Jag är absolut inte ledsen, snarare arg. Det finns så mycket som jag skulle kunna säga bara för att förstöra. Men jag biter mig i tungan, ofta.

En ut idiothärvan har visat sig vara av samma skit som resten. Tycker det är pinsamt, så uppenbart. Säger visserligen mer om dom än om mig. Men jag kan inte hjälpa att jag ibland vill ta en sten och sula rakt i ansiktet på dom.

Jag önskar ibland att jag också bara kunde tänka på mig själv, ur mitt eget perspektiv. Döma och rata människor. Men jag är inte så. Jag är uppvuxen i en sund och bra familj, bestående av min mamma. Något som ni aldrig någonsin kan mäta er med. Ni är smuts, rakt igenom. Det är bara så det är, inget ni någonsin säger eller försöker intala er själva och andra kommer att kunna ändra på det.