Idag kom det fasansfulla och vidriga beskedet. Tårarna har runnit i timmar. Jag känner mig hyfsat lugn för stunden, men det är väl just det, att det är för stunden. Jag vet inte hur jag ska reda ut det, vilka lösningar som är realistiska. Det gör mest ont, långt inne kroppen.

Min man sover sedan länge, ska försöka buffa mig in i hans famn ändå. Undrar när jag kommer att somna inatt..