Fick för en stund sen ett samtal från London, fina bror Emil. Man blir så påmind om hur långt borta han är och hur enormt saknad han är. Önskar så många gånger att vi hade bott närmre varandra och att det hade funnits ekonomi för att träffas oftare. Fina älskade du! <3

Fick berättat för mig hur pinsamma, återigen, pappa och hans fru är. Jag skäms. Innerligt! Jag skäms över att heta som dom, men är gladare än någonsin över att vi bor i Skåne och inte dom. Jag tycker synd om dom som behöver umgås med dom. Att höra deras högfärdiga och skrytande utlägg om sig själva och deras nedvärderade ord om andra. Jag kräks. Det är så vidrigt att ord inte räcker till. Karma, det säger allt. En dag kommer bomben släppas för er, ingen kommer finnas där för att plocka upp era självgoda delar.

Många gånger genom åren när kontakten varit sporadisk, år av tätare kontakt och år av ingen alls, så har jag varit enormt påverkad av hur situationen varit. Det har stjälp mig så mycket och hindrat mig och mina känslor. Men den här gången så känns det lättande, som en revansch och helt rätt. Jag ångrar ingenting. Kanske beror det på att vi syskon står enade bakom beslutet, att vi håller varandra bakom ryggen och att vi har varandra att prata med. Att påminna varandra om varför det blev som det blev. Jag saknar inte honom, inte på några sätt. Däremot saknar jag att ha en förälder i livet. Men inte han. Inte alls.

Jag vet att mamma hade tyckt som vi. Att det får vara bra nu. Att vi förtjänar bättre och att dom framför allt inte förtjänar oss. Jag så glad för er, mina fina syskon. Måtte ni leva mycket mycket länge! Jag älskar er!