Det har känts fruktansvärt i år. I
Tre dagar har jag nu varje klockslag tänkt på vad mamma gjorde och försökt förstå vad hon kände. Jag minns känslorna som vi kände. Jag känner mig likblek. Rädd för att tiden fortsätter att gå trots att jag inte alls är redo. Jag vill inte förstå. Jag vill inte leva ett liv utan mamma. Hon var mitt allt. Min klippa. Hon fanns alltid där. Hon var familjen. W

Jag försöker känna mig nöjd med det jag har. Men hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag alltid fram till samma slutsats, det räcker inte. Livet känns förstört. Jag kommer aldrig känna mig tillfreds, lycklig och nöjd. Något saknas. Du saknas.

Det tomma svarta hålet i mig krampar. Paniken sprider sig. Känner mig helt söndertrasad. Energin och glädjen för livet försvann med dig. Den har aldrig kommit tillbaka. Ingen förstår hur det blev. Hur det känns. Deras liv gick vidare. Mitt blev förstört och stannade upp.

Jag har gett upp.