Ibland, som nu, så blir jag osäker. Jag minns inte din röst. Tror jag. Lät den sådär som jag föreställer mig? Kramarna, var dom lika varma och kärleksfulla som jag har känslan av? Vad brukade vi göra?

Jag vet att du betydde mycket, men på vilket sätt? Jag vet att du var den enda, och hur kunde det bli så?

Jag är säker på ett par saker. Det saknas något i mig. Det vet jag. För det känns. Jag tror inte någon kan förstå, om dom inte förlorar någon, så brutalt. Hålet efter dig tycks aldrig läka.

Vetskapen av att behöva leva med sorg och saknad är skrämmande.

Jag kommer inte ihåg hur det är att ha en mamma. Det gör mig ledsen. Eller så minns jag, men vill inte känna efter, som skydd.

Men du är saknad. Det vet jag med säkerhet. Och jag älskar dig. Jag ser dig i Maja. Kroppsspråk, leende och innerlig värme. Det håller mig vid liv.

Du fattas mig, fina mamma ❤