Jag vet inte vart den där känslan av att det är skönt att skriva av sig har tagit vägen. Jag hoppas att den kommer tillbaka, det var skönt. Om möjligt så kändes det något bättre efteråt. Oavsett vad som skrevs.

Det bottnar såklart i att jag inte känner mig peppar, i något. För att inte skriva i gåtor, jag mår inte bra. Det är så mycket, men ändå så lite. Men den där känslan av att känna sig övergiven, den suger, brutalt. Det är väl där jag kommer tillbaka, hela tiden, när jag spekulerar. Jag kanske ska sluta med det. För min egen skull.

Det är hela tiden så mycket runt omkring. På gott och ont. Jag hinner inte känna efter. Inte för att jag vill, men för att jag förmodligen borde.

Men så kommer det dagar som de här. När allt kommer som en fet jävla smäll i ansiktet och jag blir helt golvad. Trött och ledsen. Trött på att bli trött och ledsen av att vara ledsen.

Som tröst så bakar jag en sockerkaka. Endast till mig! Sockerplåster är ett vinnande koncept. Ja, också har jag missen också. Hon ställer inga frågor. Hon är bäst.